Honduras - motsatsen till Sverige

När jag anlände hit för cirka tre månader sedan hade jag ingen aning om vad som väntade mig. Men redan första dagen visade det sig vara det bästa valet jag gjort, att åka till Hondras som volontär.

Gringita i familjen

Jag bor hos en familj i södra Tegucigalpa som består av mamman Reina och lillebror Joaquin. Familjen är egentligen mycket större och under de resor vi har gjort har jag träffat långt fler släktingar än jag kan komma ihåg. Trots avstånd och generationsklyftor umgås man mycket och hjärtligt. Alla är nyfikna och vill fråga en massa, för som “gringita” med (numera) blont hår är det svårt att smälta in. Jag blir t.o.m. själv förvånad när jag väl ser turister i Tegus och får hålla mig för att inte ropa: Titta, titta!
Kanske är det något av tjusningen med att vara här. Turismen här – framför allt i Tegus – är långt i från utvecklad trots allt landet har att ge. Utanför centralamerika är det inte många som vet något om Honduras. Att då få åka hit och skapa mig en egen bild som jag sedan kan föra vidare, är något av ett privilegium.

Skolan

Projektet som jag jobbar på kallas Instituto Psicopedagógico Juana Leclerc och är en skola för mentalhandikappade barn och ungdomar. För de äldre eleverna som jag jobbar med finns det fem Talleres, områden, som de kan jobba i:
- Repostería: bakeri och hantverk där de tillverkar bröd och kakor men stickar och syr även.
- Computación: där de spelar enkla spel och för vissa att använda till exempel Word.
- Embolsado: där de förpackar och märker kryddor.
- Carpintería: en verkstad där de gör pallar, pappershållare samt andra träföremål.
- Medioambiente: där de tar hand om skolans växthus och trädgårdsland men även skolans trädgård generellt.
Varje enhet tillverkar på så sätt saker som skolan säljer vid olika tillfällen. Jag jobbar med runt sex killar varje dag på miljöområdet. Vi är utomhus och planterar om plantor, sår grönsaker, rensar i rabatter, vattnar osv. Då eleverna ligger på olika förståelsenivåer görs allt långsamt och mycket tid går till att prata och kommunicera samt att leka och se över dem. Jag trodde att det för min del skulle bli svårt att jobba med barnen, men väl jag steg in på skolområdet visade det sig vara roligare än jag trodde. Lärarna är inbjudande och lättsamma och jag har redan en privatlärare i spanska som varje dag klurar ut nya ord (inte alltid så användbara) som jag försöker lära mig. Sedan de fått reda på att jag tycker om att måla har jag blivit huvudansvarig för en stor reklamskylt för skolan och så snart jag hittar något likande grahamsmjöl vill de baka svenskt bröd i la Repostería.

Så trots att jag kom hit och ville jobba med miljö och ekologi trivs jag väldigt bra på mitt projekt. Jag har lärt mig att man behöver inte alltid få en synlig produkt för att ha gjort ett bra jobb, utan det dagliga utbytet man får genom att prata med alla olika människor ger minst lika mycket.

Resor till landet

Med min värdfamilj har vi också gjort några kortare resor till städerna/byarna runt omkring Teguciglapa. Förra helgen åkte vi till en by kallad Jutiapa för att hälsa på några vänner till familjen. Efter att vi lämnat den asfalterade vägen och snirklat oss in bland de färgglada små husen började vägen allt mer befolkas. Barn cyklade och spelade fotboll, skrattande tonårstjejer stod i dörröppningarna och gamla farbröder med cowboyhat linkade förbi. Män meckade med sina älskade bilar och kvinnorna kunde man skymta inomhus knådandes majsdegen för att göra tortillas. När vi kom fram hälsade jag på minst tio personer som bodde i samma hus och ett flertal andra barn från andra hushåll. Stereotypen med skrynkliga tandlösa gamla kvinnor förverkligades, men allt var de så glada och inbjudande. Under besöket fick jag lära mig degranizar los elotes - hur man lätt skalar torkade majskolvar (jag vet inte hur många rätter de har här med majs som huvudingrediens, men många är det!) medan höns pickade upp kornen jag missade från jordgolvet. Här fanns om inte fler barn under 10 än vuxen population och snart hade jag en hel klan efter mig.

Regnmånader

Med barnen besökte vi också den översvämmade floden för ett lerbad. Nu är det regnmånader och många hus var tidigare förstörda och leran var ibland så djup att man inte ens kunde vada igenom. På nyheterna hörs det om översvämningar över hela landet som ödelägger skördar och gör vägarna oframkomliga. Trots att det händer varje år talar man fortfarande om orkanen Mitch som lamslog landet 1998. Delar av staden totalt ödelades, eller totalt fylldes, av stadens flod vars vattennivå höjdes med mer än tiotals meter. Tio år senare är staden uppbyggd igen men folk glömmer inte. Så varje gång det regnar kraftigt här är det som när det snöar i Sverige. Transportsystemen (inte för att de har något system alls här) slutar att fungera och man gör bäst i att stanna hemma.

Kontrast till det luxuösa

Besöket i Jutiapa var en välkomnad kontrast till inte bara luxuösa Sverige utan också det amerikaniserade stadslivet i Tegucigalpa med alla snabbmatskedjor. Nu var Jutiapa ett ganska milt exempel på fattigdom, men trots det märks det en skillnad i mentaliteten. De äger inte mycket men ändå var de väldigt glada och gästfria. Även om jag ännu bara varit här snart tre månader känns ett år redan för kort. Jag älskar kulturen och människorna här och det bästa är att detta är bara början. Vad som kommer att hända under resten av året i detta spontana land går inte att förutse, men förväntningarna är höga. Varför inte ta möjligheten du också?